Den 25 oktober

Regnet slår hårt mot marken, vinden leker lekfullt med mitt blonda ljusa hår. Mina fötter rör sig, jag märker inte att jag förflyttas, lägger inte märke till alla glada människor runt omkring mig. Det enda jag kan känna är ensamheten och rädslan av att helt plötsligt bara vara jag, det finns inget vi längre. Tårarna rinner ner för mina kinder, ner på halsen, jag snörvlar tyst och torkar bort en tår, vill inte att någon ska se och tycka synd om mig. Det kanske är mitt fel att det blev så här, lyssnade jag tillräckligt, fanns jag alltid där eller värst av allt började jag ta honom för givet? Slår en blick på klockan. snart ännu en dag slut men vad gör det för skillnad? Imorgon och alla andra dagar kommer att vara likadana om jag inte gör något, det måste ske en förändring. Jag kanske inte är trygg i mig själv, hur ska jag då kunna klandra honom som inte kan vara trygg i en relation med mig? Frågorna bullar inom mig, känns som huvudet snart sprängs i tusen bitar, jag klarar inte mera och börjar springa men jag kan inte fly från mina tankar.

Jag vaknar med ett ryck, han ser så oskyldig ut där han ligger alldeles stilla. Lägger min arm runt honom, smeker hans kind och ger honom en lätt puss på pannan. Imorgon är det jag som tar tag i mitt liv, jag har insett att man inte kan leva dag in och dag ut och tro att allt löser sig med tiden. Du måste kämpa för det du tror på, ingenting här i livet är gratis.

/ Therese